Elin Stadenberg: ”Jag är hemma – i Melbourne”

Jag rättar till luggen trots att den inte rört sig en millimeter sedan sist. Luftkonditioneringen i flygbussen susar på full effekt men ändå gnider jag händerna mot jeansen för att torka bort svettpärlor. Hjärtat pumpar och sänder fjärilar till magen som om jag vore kär. Och jag är kär. Jag är magbubblandes totalt förälskad i Melbourne och i allt som fört mig hit igen. 

Stopp hundratrettio, hundratrettioett, hundratrettiotvå… När spårvagnen stannar på min gamla hållplats i Coburg utanför Melbourne city hinner dörrarna knappt öppnas förrän jag har hoppat av. Väskan som jag nyss knappt orkade lyfta upp på ryggen väger plötsligt ingenting, jag springer nedför trottoaren på mina solbrända ben och börjar ropa på Lina redan vid uppfarten. När jag ser henne genom sovrumsfönstret bankar jag nästan sönder rutan av extas innan vi frontalkrockar i hallen och vrider ut all längtan efter varandra i en kram som gör livet mer självklart än någonsin. Det har bara gått några veckor sedan jag var här sist, men jag har lika mycket glädje i kroppen som om det hade gått flera år. 

Jag lämnade Australien med ett bankande hjärta och med gråten i halsen, i mitten av ett orosmoln som skymde utsikten över mitt hopp om att bo i Melbourne. När mitt working holiday-visum gick ut i Januari tog det hela mig med sig i fallet, aldrig trodde jag att jag skulle vara tillbaka så snart. Men med många timmars egentid i Thailand samlade jag tillräckligt med styrka för att klättra upp igen och hitta tillbaka till min aningens naiva, men evigt drömmande sida av mig själv som tror att jag klarar allt. Så istället för Arlanda bokade jag en biljett tillbaka till min ”Australian dream”, utan varken arbetsvisum eller tillräckligt med pengar på kontot men med en stark tro på att drömmar alltid ska följas. 

Och allt vad jag skrev om i min förra text är nu bevisat, det jag lärde mig i Thailand är tydligare än någonsin. Jag skapar min egen verklighet och vad jag tänker kan jag göra, men utan den kärlek som binder samman mig med mina vänner hade det inte gått. Deras stora generositet och större hjärtan tillsammans med lyckan vi delar av att vara på samma plats på jorden gav mig en självklar plats i deras hus. Ett hem för hela den tiden jag är här. Så här bor jag nu, i hus nummer hundratjugonio på Nicholson Street. Tillsammans med nya och gamla vänner, med kreativa själar och öppna sinnen. 

Det här huset och kollektivet representerar så mycket som jag älskar med Melbourne. Här gör alla lite som de vill och det finns gott om utrymme för att vara den man är. Vi har fyra sovrum men alltid dubbelt så många nattgäster, vänners hemlösa vänner eller backpackers från Couchsurfing. Köksbordet är alltid fullt med mat som Brendan åker ut och räddar från mataffärernas soptunnor och göder hela huset med. Det är lite knapert, det är lite som det är. Det är ocensurerat och känsligt och vackert och familjärt. Det finns kärlek i luften och värme i ljuset. 

Återigen somnar jag där, på madrassen som har hittats vid sidan av gatan. Där man får spilla, där man går och lägger sig när man är klar med dagen, där vi målar regnbågar på väggen och blir lyckliga av stjärnorna som kan lysa i mörkret i taket. Och jag är precis där jag vill vara just nu, jag omger mig med allt som gör mig lycklig samtidigt som jag testar mig fram. Jag går utanför min comfort zone och fortsätter att upptäcka vad som är jag, i en miljö som tillåter förändring och som fortsätter att inspirera och utmana. Hela tiden träffar jag nya människor som tänker nya tankar och som är perfekta byggstenar i mitt liv, för nuet och för vart det är på väg. 

Och om möjligt så känns gatorna ännu mera hemma. Kanske för att jag kom hit ifrån Thailand, från det okända till det välkända. Kanske för att mitt Melbourne fanns kvar även om jag lämnade det. Men det är något som är annorlunda och det är inte bara att de har öppnat ny kedja på Brunswick Street eller bytt öppettider på Attaboy Café. Det är inte ens bara på grund av att Linnéa har flyttat härifrån, även om hennes frånvaro har bränt ett hål i atmosfären. Jag funderade hela första veckan på vad det var som hade förändrats, sedan kom jag på att det var jag. 

För trots att jag bara åkte och backpackade några veckor i Thailand så räckte det för att få nya perspektiv. För att inse att även om jag lämnar Australien så lämnar inte Australien mig. Och jag är fortfarande lika magbubblandes totalt förälskad i Melbourne och i allt som kommer att föra mig hit igen. Och igen och igen och igen.