Elin: Pengar uppfyller inte dina drömmar – det gör du

Igår träffade jag en man på en parkering. Han satt vid ratten i en minibuss och sög på en trött cigarett, blicken gick rakt igenom tågrälsen framför oss. Han tittade utan att verka se någonting. “You know what?” sa han efter ett tag, “I have saved 60 000 dollar to see the world and I’m still here”.

Jag hade tagit tåget ut till en station där ingen hoppar av, till den delen av staden där mörkret skrämmer, där det blåser även när det är vindstilla. Jag skulle bara dit för att köpa en festivalbiljett av en kille som ville sälja sin men i nästan en timme hängde jag över hans öppna bilfönster och delade frihetsdrömmar och rädslor. Vi fann varandra i övertygelsen om att livet har oändligt mycket att erbjuda bortom heltidsjobb och påhittande plikter, vi delade längtan efter ett annat liv.

Jag missade både första och andra tåget hem och tillslut fick han ge mig skjuts i sin minibuss. Baksätena i bussen hade plockats ur och ersatts av en tjock madrass. Fönstren hade kantats med gardiner och i taket hängde en ljusslinga för mörka nätter. Ett stormkök satt inklämt i bakluckan tillsammans med en stor dunk, redo att fyllas med vatten de sommardagar Australiens sol pulserar som mest. Den här minibussen kunde inte vara mer redo för äventyr, den väntade bara på sin förare.

Bilden är från en litchifarm där jag jobbade i tre veckor för att ha råd att roadtripa längs med Australiens östkust.

I slutändan handlar det om vilja, prioriteringar och livsstil. Vi som längtar efter att se världen kan behöva ändra våra sätt att leva eller ge upp vissa vanor för att nå någonting annat, någonting större. Något som känns mer, som skrämmer och rör om och gör det hela värt det. Jag har märkt att ganska ofta är det oron över pengar som får människor att tro att de inte kan resa och jag ska inte försköna sanningen och låtsas som att pengar inte alls behövs. Inte heller tänker jag låtsas som att det är viktigare än våra drömmar och nödvändigtvis behöver sätta stopp för dem.

Vackra nationalparker som den i Noosa på Australiens östkust är helt gratis att njuta av.

Att campa på stranden kostar ingenting.

När jag kom till Australien hade jag inte mer än tolv tusen svenska kronor på kontot. Det räcker inte särskilt långt i ett land där bara en veckas hostel kostar över tusen kronor. Det har förstås hjälpt oerhört mycket att jag kunnat resa och leva i Australien på ett arbetsvisum, men jag har knappt haft ett enda välbetalt jobb och eftersom att jag är en person som värdesätter fritid mer än pengar så har jag också fått leva därefter.

LÄS MER – Elin: Tankar från en bergstopp långt bort >>

Emellanåt har det knappt räckt till, det har varit svårt, ibland tråkigt och vissa gånger läskigt. Jag har skalat av mer och mer ju längre tid jag varit i Australien och på så sätt har jag kommit närmre min egen kärna och desto mindre minns jag vad jag en gång trodde att jag behövde. Alla nya kläder, medlemskap, inredningsprylar och dekorationer, bilar och teknologi, skönhetsprodukter, hyra och skatter är sådant vi kan befria oss ifrån, bara för att märka att vi aldrig kommer att sakna det. På resande fot blir mycket av det vi ser som självklara ägodelar plötsligt överflödiga och vad som inte får plats på ryggen är inte längre lika intressant.

De flesta kläder i min nuvarande garderob har jag antingen fått av vänner, bytt till mig i en klädswap eller köpt second hand. Jag har delat många rum på hostel, bott hos främlingar på Couchsurfing, plankat på oändligt många tåg och jag försöker att inte samla på mig så mycket mer än vad jag behöver. Istället värdesätter jag att vara flexibel, att inte äga särskilt mycket får mig att känna mig fri och att leva billigt och enkelt ger mig pengar över till flygbiljetter och bussar över landgränser tills när det blir dags att lämna Australien. Genom att resa utan sparkonto har jag lärt mig att om jag verkligen vill någonting så kan jag få det att fungera, så länge jag sätter det högst upp på listan och kanske suddar ut någonting mindre viktigt.

Att handla mat på marknader är ofta mycket billigare – och godare!

Du behöver inte vilja leva som jag och det är inget fel på att värdesätta materiella ting, men längtar du ut till en värld du tror att du inte har råd att nå så går mycket av det du har runt dig att ersätta med möjligheten att komma dit. De snart två åren jag spenderat på andra sidan jorden har varit två av mina absolut lyckligaste och absolut fattigaste på länge. Ju mer jag ser av världen ju rikare känner jag mig och desto mindre beroende blir jag av pengar. Det går, för att ingenting annat just nu är viktigare att jobba för.

Jag drivs av den filosofi jag lärt mig på vägen och av det sätt jag väljer att leva livet på. Det är mötet med människor från olika länder och kulturer som gör det. Det är den vackra naturen som frodas och förändras från världsdel till världsdel. Det är musik och färger och lukter. Det är läran om livet och människors olika sätt att leva det på som inspirerar och alla historier vi delar och lär oss av. Och allt detta erbjuder världen helt gratis.

Min lika fattiga och lika glada kompis Regina när vi hittade gratismat på hennes hostel i Brisbane.

Mannen i minibussen släppte av mig i slutet på min gata och jag tackade för skjutsen. Jag hoppade ut men innan jag stängde dörren bakom mig sa jag “And hey, don’t wait until you’re no longer afraid. Cause you will be afraid, until you’ve thrown yourself out there and realized you can do anything you want as long as you really want it”.