Elin: ”Vår hjärna kan lära sig av hjärtat”

Lamporna på flygplansvingen lyser upp natthimlen, blinkar och urskiljer sig från stjärnorna. Jag har fått sätet i mitten, oturssätet ingen vill ha. Men jag har lärt mig att man inte ska tynga sitt sinne med sådant man inte har makt över. Jag har lärt mig att man ska acceptera livet som det är. Och med ny vishet och vackra lärdomar lämnar jag Thailand för den här gången.

Vad mycket kärlek jag fått ta emot tänker jag och lutar mig tillbaks i sätet. Vad mycket kärlek jag har fått ge. Vilka inspirerande människor jag mött och vad många av mina tankar jag har fått dela med mig av till öron som lyssnar. Jag har fått ta emot hjälp och jag har fått klara mig helt själv. I nya miljöer, långt ifrån människorna jag känner och kvarteren jag hittar i har jag fått sätta mitt sinne på prov. Jag har fått skapa mig en ny verklighet med bara det som funnits runt omkring mig. Jag kraschlandade i Thailand med huvudet före och även om jag inte visste meningen med min resa när jag kom dit så har jag fått ta emot precis vad mitt medvetande behövde för att åka därifrån med nytt mod. 

Och det är så tydligt nu, att all stress som jag trodde kom från livet kommer inifrån mig själv. All oro i magen är bara rädda tankar från huvudet och all rädsla är gammalt dammigt självtvivel som bara mitt eget hjärta kan omvandla till tillit. Jag har fått leva i min egen sanning där alla människor är av samma kött och blod och skapar sina liv med sina tankar, sin tro och sitt hopp. Vi har själva omgett oss med allt vi har omkring oss och livet vi lever är en reflektion av vad som finns inom oss. Solen som skingrar molnen och blonderar mina hårtoppar skapar nya dagar åt mig om och om igen. Luften som knottrar min hud efter ett dopp i havet fyller mina lungor med liv varenda sekund. Hela världen runtom mig samarbetar med min kropp för att den ska få fortsätta att ta barfotasteg i len sand och känna känslor som ger mig min identitet. Men hur jag lever och vad jag får uppleva, det formar och omformar jag alldeles själv. För även om solen lyser starkt på en klarblå himmel kan tankar i huvudet måla egna moln som skuggar strålarna. Och hur frisk luften än är kan hjärnan tänka sådant som sätter lock i halsen och gör att det känns tungt att ta ett enda andetag. 

Den mesta tiden av mina sex veckor i Thailand har jag tillbringat med mig själv, rösten jag har hört högst är min egna. Rösten som upprepar vad min hjärna lärt sig under mina tjugosex år som mig själv. Jag är bra på att prata med mig själv, min hjärna pratar med mitt hjärta, de lär sig olika saker i olika takt, diskuterar och försöker komma överens. Jag tror att det för det mesta är hjärtat som har rätt och ibland slutar hjärnan samarbeta helt. Ibland kräver den för mycket av mig, förväntar sig saker som jag inte kan leva upp till och försöker lura i mig att jag inte kan. Att jag inte är bra nog och behöver vara mer än bara jag. Den talar om för mig vad som är ett lyckat liv, hotar med att det kanske går åt pipan om jag inte följer mallen. Ljuger om att framgång ger lycka istället för att lycka är framgång, som mitt hjärta är så säker på.

Jag kan höra mig själv, såväl som andra, pressa sig med att ständigt vara produktiva. Hela tiden jaga nya meningar med livet, aldrig vila från att visa och bevisa. Vi mäter våra människovärden i hur vi ser ut, vad vi gör, hur vi bor, vem vi har omkring oss och vi identifierar oss med våra arbeten som om våra naturliga jag inte räckte till. Jag har tvivlat på mitt eget värde och jag har försökt hitta ett svar på vem jag är i utbildningar och andra sysselsättningar. En otrolig stress eftersom jag i min naturliga skapelse bara finns att hitta inom mig. Det skrämmer mig att se hur jag själv och andra människor ständigt väntar på varandras godkännande för att vara de vi är. Att vi försöker så mycket inför oss själva och varandra, försöker samla poäng i en tävling som ingen kan vinna. För självkritiken kritiserar även våra medmänniskor och ribban läggs bara högre och högre. 

Och jag vill skrika ut det från flygplansfönstret så högt jag bara kan. Jag vill ta i från tårna med all värme och välvilja jag har i hjärtat. Inte bara till er, utan även till mig själv. Att så länge du hatar dig själv för vad du inte är, skäms för vad du inte klarade av, straffar dig själv när du är svag, så finns hat för andra att ta del av för att känna samma sak. Vi skapar en tornado av destruktivitet omkring oss själva som andra människor faller in i om de kommer för nära. Klä av dig all kamp, stå naken framför dig själv och se styrkan som lyser från modet i att inte vara perfekt. Allt vi behöver är kärlek, allt vi vill ha är acceptans och trygghet. Det viktigaste jag har lärt mig de senaste veckorna är att hjärnan kan lära sig av hjärtat. Vi behöver inte tänka alla våra tankar, vi kan visa hjärnan vilka vi är och lära den vår sanning. Vi kan lära oss att känna sann kärlek inför de vi är, ge oss själva vad vi behöver, så att vi kan ge det till andra, så att vi kan få det tillbaka. 

Om vi river ner alla sociala murar och bränner alla pengar, kan någon fortfarande tro på att olika människor är av olika värde? Om vi klär av oss nakna, vad har vi då som skiljer oss åt? När vi har sparkat av oss skorna står vi alla med fotsulorna mot jorden. När luften tar slut kan ingen av oss leva. Solen värmer oss alla och regnet fuktar allas skinn och det är så viktigt att se att vi alla är samma. Så när vi ser på varandra, kan vi lova att se varandra i ögonen? Kan vi lova att inte döma oss själva och varandra efter ouppnådda mål och misstag? Vi misslyckas för att vi försöker. Hela livet från början till slut prövar vi olika sätt att leva, testar lyckan och smakar på olyckan. Och sakta men säkert börjar jag förstå, jag behöver inte bli bättre än så här. Ni behöver inte blir bättre än sådär. Livet valde oss. 

Känn hur stark du blir av att klättra upp från gropar du fallit i, se vad du lär dig och lyssna på klokheten efteråt. Sprid energin du vunnit av att orka resa dig upp, dela din unika kunskap från din unika väg genom livet och erbjud din vänlighet och medkänsla. Så att vi kan lära oss av varandra och luta oss mot varandras axlar. Så att vi kan leva i ärlighet och i den simpla lyckan av att finnas till. Så att vi kan älska, så att vi kan bli älskade. 

Nu lämnar jag Thailand på mittensätet och jag blundar, låter hjärtats välvilja tala om för hjärnan att det går bra ändå.