Varje morgon jag vaknat i Thailand har jag undrat var jag är. Och varje gång jag minns kittlar det till i magen.
LÄS FÖRRA TEXTEN: Elin lämnade Australien för Thailand >>
Jag landade i Phuket en fredagskväll och blev avsläppt av en taxi mitt på den dundrande partygatan Bangla road. Med min väska på ryggen och omtumlande sinne parerade jag fram mellan mopeder, försäljare och en hel flock av fulla backpackers med neonband runt handlederna och solbrända näsor. Jag fick skrika i örat på en kille jag frågade om vägen för att överrösta de pumpande partylåtarna från barerna. Ingen verkade ha hört talas om mitt hostel och när jag till slut hittade det i en liten gränd förstod jag varför.
Jag hade bokat två nätter på det billigaste boendet jag kunde hitta och jag fick vad jag betalade för, bokstavligt talat ett hål i väggen. Det rörde mig dock inte ett dugg, men när jag vaknade fem på morgonen av att ”Boten Anna” spelades så högt att jag trodde att jag hade självaste Basshunter i sängen bredvid mig, bestämde jag mig för att checka ut.
Jag struntade i min andra redan betalda natt på hostelet i Phuket och bokade första bästa båt ut till ön Phi Phi Island dagen efter. De sa att jag var för sent ute och redan missat transfern till färjan, men jag kunde inte vänta en natt till utan slängde mig in i en TukTuk och hann precis i tid. Ett lugn sköljde över mig när vi flöt in vid bryggan på Koh Phi Phi. Jag satt ute på däck med benen dinglandes utanför relingen och såg de färgglada fiskebåtarna och den täta djungeln komma närmre och närmre. Endast en liten gågata slingrade sig genom ön där inga bilar fick åka. Den kantades av oräkneliga lokala och internationella restauranger tillsammans med pannkaksstånd, souvenirer och massageställen. Här var människor fridfulla, här kunde jag stanna.
Det enda jag gjorde var att gå barfota och äta Phad thai. Och det var det enda jag ville göra. Redan första dagen hittade jag ett litet café som jag gick till varje dag. Mitt emot växte höga gröna trädkronor som reflekterade ett ljus som fick det att kännas som att jag kunde se alla därifrån jag satt, men ingen kunde se mig. Jag gick tillbaka längs med en av smågatorna och stod helt plötsligt framför en kär vän från bananfarmen jag jobbade på i Australien. Efter att ha gapat mot varandra och kramats flera gånger följde jag med honom till en tatueringsshop där han lärt känna killarna som jobbar. Hela kvällen hängde jag i deras butik, drack öl som skickades runt i ett stort plastglas och lyssnade på musik från deras dator. Även om jag inte förstod deras thailändska så kunde jag känna deras varma vänliga energi hålla om mig.
På vägen hem till hostelet gick jag längs med stranden. Den på dagtid så vita sanden blinkade i grönt, rosa och gult från nattklubbarna. Musiken tjöt ut i natten och stora flockar med backpackers dansade i takt vid vattenbrynet med sötsliskiga drinkar i händerna. Jag betraktade dem och tänkte tillbaka på min månad på Bali några år tillbaka som jag spenderat på ungefär samma vis. Det var en av mina roligaste resor hittills, men nu kände jag inte ett dugg sug av att vara del av stöket. Jag njöt av ö-livet men jag behövde något mer. Mitt emellan två stora klubbar satt ett litet skjul uppriggat där en kille stod och spelade funkiga beats. Istället för strålkastare satt två eldfacklor uppriggade framför honom och på dansgolvet som var själva stranden stod bara tre-fyra personer och dansade. Men de var helt inne i musiken. Jag kände rytmen börja spridas i mitt blod och snart stod jag där i cirkeln och dansade med slutna ögon jag med. När jag gick hem framåt morgonen i månljuset hade jag blivit bästis och bundis med både DJ:n och de underbara människorna som delade samma musiksmak som jag.
När jag gått och lagt mig tog jag upp mobilen och klickade fram en länk jag sparat i läslistan ett par månader tidigare. Det var hemsidan till ett buddhistiskt tempel i staden Surat Thani fyra timmar norr om Phuket. Om två dagar skulle det börja ett tio dagars meditationsretreat i tystnad där. Jag hade haft det i bakhuvudet men det kändes långt bort eftersom det enda sätt att kontakta dem på var att ta sig till templet och prata med dem där. Tanken på att båtluffa vidare till ön Koh Lanta efter Phi Phi Island hade lockat mig men någonting gjorde att jag satte mig på färjan tillbaka till fastlandet morgonen efter. Jag köpte ett par tunna bomullsbyxor som hemsidan berättat att man måste bära och en bussbiljett till Surat Thani.
Nu morgonen efter sitter jag på ett guppigt bussäte med en liten gubbe snarkandes på min axel. Vi passerar de grönaste av skogar och vackraste av berg. Jag har inte en aning om vad som väntar mig och återigen får jag känslan av att bara följa mitt öde. Jag undrar var jag kommer att vakna imorgon. Tanken kittlar i magen.
