Anders Krasse: Jag har inte köpt kläder på sex år

Det är en fredag kväll och jag är på väg in i hallen hos en familj som jag känner.
Min blick faller på en svart sopsäck strax jämte hallspegeln.
”Det var en udda placering av en sopsäck” hinner jag tänka innan jag ser lappen. På sopsäcken sitter det en Post-It-lapp med mitt efternamn på.

Ja, så kan ett helt vanligt party börja för någon som mig.
Låt mig förklara från början.

För drygt 6 år sedan rann bägaren över för mig. Jag beslöt mig för att viga en längre tid av mitt liv åt att protestera mot det vansinne i vårt samhälle som bygger på konsumtion, dehumanisering och vinstmaximering. I mitt arbete som hälsopedagog hade jag suttit i 3000 enskilda samtal med människor som alldeles för ofta kände tomhet, meningslöshet och ovisshet. Någonting måste ha gått fel, väldigt fel.  Och jag befann mig mitt i smeten, fast jag dagligen fick viktiga ledtrådar serverade rakt i ansiktet.
Vissa kanske sjukskriver sig. Andra kanske går i kloster för att söka svaren där. Jag valde att flytta till en ensligt belägen gård, och avsluta så många konsumtionsmönster som jag överhuvudtaget kunde komma på, plus några till.

Inga fler besök i en klädaffär. Foto: Random Retail/Flickr

Det första beslutet gällde att sluta köpa kläder. Detta steg var ju extra intressant eftersom ca 25 minuter från gården (i riktning mot civilisationen) finns ett jättestort varuhus, det största i Norden faktiskt. De säljer bland annat kläder, jättemycket kläder. Förra året sålde de 1,2 miljoner par jeans och 13 miljoner par strumpor.

Mina vänner och bekanta fick således 2009 höra att det var slutshoppat för min del. Sakta men säkert vande de sig vid att se mig i samma kläder. Jeans och tröja. Skjorta ibland. Jag är inte helt säker på vem som var först, men plötsligt började det dyka upp sopsäckar med kläder. Ibland märkta med mitt efternamn, ibland helt anonyma. Vad det handlade om var att ofta att någon i min bekantskapskrets hade en tonårig son som hade rensat ur sin garderob. Föräldrarna hade då känt en viss vanmakt över att fina kläder inte längre dög, och att dessa tusenlappar nu skulle malas ner till returfiber eller i värsta fall eldas till aska i kommunens fjärrvärmesystem.

I december 2009 var det alltså sex år sedan jag köpte mitt sista plagg. Trots det är jag mer välklädd än någonsin. Dessutom ger jag bort kläder till personer jag träffar som av olika skäl inte kan köpa kläder. Visserligen är säkert fortfarande en del av de plaggen jag bär tillverkade av en ensamstående mamma i Bangladesh under vidriga förhållanden. Men inte för mig. Jag har ”plockat dem ur en sopsäck”. Det är just nu det mest miljövänliga jag kan göra. Och min respekt för sömmerskan i Asien sträcker sig bortom köpet av ännu en skjorta.

Missa inga inlägg från Anders Krasse – Följ Ett annat liv på Facebook:

I vårt samhälles medieflimmer kan vi ibland möta människor som försökt shoppa sig lyckliga. Det verkar vara dömt att misslyckas. I likhet med droger kommer tillvänjning att ske och dosen att behöva ökas. Ökas. Och ökas. Ökas ända fram till den punkt när ballongen spricker.

Det känns skönt att inte delta i detta konsumtionsrace längre. När jag lutar mig tillbaka och försöker identifiera den senaste veckans lyckliga stunder så kan det t ex vara när jag reparerade något istället för att köpa nytt, eller lånade ut något verktyg så att någon annan slapp en onödig resa och ett onödigt inköp.

Det är lycka för mig.